Idag var jag på ett konstigt ställe. Där fanns en massa konstiga saker som vi inte har hemma. Konstigt papper på golvet (dumt halt var det), en massa starka lampor överallt och märkliga paraplyer på ben. Det var kul att krypa omkring och rycka i sladdar och annat löst. Brorsorna var också med. Men de var inte som vanligt. Istället för att busa med mig följde de bara efter mig och stoppade mig innan jag hann kolla in allt kul. En konstig tant sprang runt och tryckte på en grej så det kom blixtar.
Plötsligt satte brorsorna sig ner och satt helt stilla. Och mamma satte mig i deras knä och tänkte nog att jag också skulle sitta stilla. Fett tråkigt! Och den konstiga tanten sen! Hon började fåna sig med en hund som hon kastade hit och dit. Ibland tryckte hon på en kamera (vi har en sån hemma, fast den är inte så stor) så det blinkade till. En jättelång stund höll brorsorna fast mig och tanten lekte tittut och blinkade med kameran. Ibland skrattade jag och det verkade alla gilla. Brorsorna skrattade hela tiden.
Efter ett tag slutade de skratta och släppte mig. Skönt! Dags för upptäcktsfärd! Men nej, mamma fångade mig och satte mig på en pall framför den konstiga tanten. Brorsorna fånade sig bredvid tanten med sin kamera. Då fick jag nog. Jag reste mig upp och gick iväg. Och tänk, det funkade! Jag kunde gå. Jättemånga steg! Ända tills jag snubblade på ett sånt där paraply på ben. Och så låg jag på alla fyra igen. Men det gjorde inget, jag visste att jag skulle klara det igen. Och nu vet jag hur jag ska göra när jag får nog: bara resa mig och gå iväg!
Bra Noah, bäst att visa vem som bestämmer när det är nog!!!
SvaraRaderaKristina